Att driva kennel innebär ett stort ansvar, inte minst när det kommer till utfodringen. Med hundar av kanske flera olika raser, i olika åldrar och med varierande aktivitetsnivåer, kan valet av foder kännas som en riktig snårskog. Det finns inga enkla genvägar, och det som fungerar perfekt för grannens labrador kanske inte alls passar din flock av terriers eller vinthundar. Min erfarenhet säger mig att nyckeln ligger i att förstå de grundläggande behoven, rasernas särdrag och att noggrant observera varje individ. Det handlar om att ge varje hund de bästa förutsättningarna för ett långt, friskt och aktivt liv, och ett genomtänkt foderval är en av de viktigaste grundstenarna i en seriös kennelverksamhet.
Förstå hundens näringsbehov och rasens inverkan
Innan vi dyker ner i rasspecifika detaljer är det viktigt att ha koll på basen. Alla hundar, oavsett om det är en liten chihuahua eller en ståtlig grand danois, har grundläggande näringsbehov som måste tillgodoses för optimal hälsa. Det handlar om att skapa en solid grund för varje hund i kenneln.
De essentiella näringsämnena
Hundens kost måste innehålla sex huvudkomponenter i rätt balans: vatten (det absolut viktigaste), protein för att bygga och reparera vävnader, fett som koncentrerad energikälla och för viktiga kroppsfunktioner (inklusive upptag av fettlösliga vitaminer och tillförsel av essentiella fettsyror som Omega 3 och 6), kolhydrater för energi, samt vitaminer och mineraler. Ett ‘helfoder’ eller ‘fullfoder’ är utformat för att täcka dessa grundläggande behov utan att man behöver krångla med en massa tillskott, vilket är en stor fördel i en hektisk kennelvardag. Dessa foder är kompletta och balanserade. Det är dock avgörande att komma ihåg att behovet av dessa näringsämnen inte är statiskt. Livsstadium och aktivitetsnivå är ofta mer avgörande för energibehovet än själva rasen, även om det såklart finns samband. En växande valp har helt andra krav än en lugn senior, och en arbetande brukshund förbrukar betydligt mer energi än en sällskapshund som mest lufsar runt i trädgården.
Rasens betydelse – storlek, aktivitet och känslighet
När grunderna är på plats kan vi börja titta på hur rasen faktiskt spelar in. Storleken är en uppenbar faktor. Små raser har generellt en högre ämnesomsättning per kilo kroppsvikt jämfört med stora raser och kan därför behöva ett mer energitätt foder; det finns ofta anpassade ‘mini’-foder med mindre bitar som är lättare att äta. Stora och mycket stora raser växer ofta snabbt, och där är det kritiskt att ha rätt balans av energi, protein, kalcium och fosfor för att undvika skelettproblem under uppväxten. Att undvika överutfodring är särskilt viktigt för dessa raser. Många fodertillverkare erbjuder idag foder anpassade för olika storleksgrupper, och även specifika rasanpassade foder, vilket kan vara ett bra stöd. Aktivitetsnivån som är typisk för rasen spelar också stor roll; en aktiv brukshund som en Border Collie behöver betydligt mer energi än en lugnare sällskapshund som en Mops eller Bulldog. Jag har också märkt att vissa raser, som till exempel vissa terriers, verkar vara mer benägna att utveckla hudkänslighet, vilket kan påverka fodervalet. Ingredienser som specifika proteinkällor eller fiberkällor kan fungera olika bra. Exempelvis är melasserad torkad betmassa, som inte är söt, en bra källa till prebiotiska fibrer som främjar en sund tarmflora. Cellulosa är en annan typ av fiber som kan ge mättnadskänsla och stabilisera avföringens konsistens, vilket kan vara bra för känsliga hundar eller de som behöver hålla vikten. Det gäller att vara uppmärksam på hundens signaler – pälsens kvalitet, avföringens konsistens och allmäntillståndet säger ofta mer än vad som står på foderförpackningen.
Att välja och utvärdera hundfoder
Foderhyllan kan vara överväldigande. Att lära sig tolka informationen på förpackningen är avgörande för att göra ett bra val för kennelns hundar. Kvaliteten på fodret spelar stor roll för hur väl hunden kan tillgodogöra sig näringen.
Tolka innehållsförteckningen – ingredienser och märkning
En bra innehållsförteckning är tydlig och detaljerad. Leta efter specifika ingredienser: står det ‘kyckling’ istället för bara ‘kött och animaliska biprodukter’? Anges specifika spannmål som ‘ris’ eller ‘havre’ istället för enbart ‘spannmål’? Ju mer specifik information, desto bättre. En hög andel animaliskt protein är generellt att föredra, då hundar är anpassade för en kost rik på kött. Vissa foder anger andelen animaliskt protein av det totala proteinet, vilket är en bra kvalitetsindikator (ofta 70-80% i högkvalitativa foder). Ingredienser som bryggerijäst kan tillföra B-vitaminer. Hydrolyserat protein, där proteinet brutits ner i mindre delar, används ibland i specialfoder för allergiska hundar men måste vara kraftigt hydrolyserat för att fungera effektivt. För friska hundar är nyttan mer tveksam. Lär dig tolka informationen om energiinnehåll (ofta angivet i kcal eller kJ per 100g eller per kg), samt nivåerna av protein, fett och kolhydrater för att kunna jämföra olika foder. Titta även efter uppgifter om smältbarhet eller metaboliserbar energi, vilket indikerar hur mycket av näringen hunden faktiskt kan ta upp och använda.
Myter och vanliga missförstånd
Termen ‘spannmål’ har fått lite oförtjänt dåligt rykte. Spannmål är ett samlingsnamn för råvaror som vete, korn, havre, ris med flera, vilka främst bidrar med energi (kolhydrater) och fibrer. Medan vissa hundar kan vara känsliga för exempelvis veteprotein, tolererar de flesta andra spannmål utmärkt. Att stirra sig blind på ‘spannmålsfritt’ är sällan lösningen, särskilt eftersom foderallergi oftare är kopplat till animaliska proteiner som kyckling, nöt eller lamm – proteiner som hunden exponerats för ofta. Hundar utvecklar allergi mot proteiner, inte kolhydrater som sådana. Glutenintolerans är ovanligt hos hund och yttrar sig oftast som magproblem snarare än klåda. Om en hund misstänks ha allergi är det bäst att utreda detta tillsammans med veterinär istället för att experimentera med olika foder på egen hand. Ett foderbyte i förebyggande syfte mot allergi är sällan effektivt.
Anpassa fodret efter livsstadier och särskilda behov
I en kennel har man ofta hundar i alla livets skeden, från den spralliga valpen till den värdiga senioren, och deras näringsbehov skiljer sig markant. Även dräktiga och digivande tikar har specifika krav.
Valpens kritiska tillväxtperiod
Valparna är kanske de mest krävande näringsmässigt. Deras snabba tillväxt kräver ett foder med högre energi- och proteininnehåll än vuxenfoder. Ett komplett valpfoder av hög kvalitet är A och O. En bra riktlinje är runt 30% protein och 20% fett för att stödja utvecklingen. Enligt FEDIAF:s rekommendationer behöver valpar initialt minst 25g protein/100g torrsubstans (senare 20g). Undvik foder med otydliga ingredienser som ‘köttderivat’ och välj foder med lättigenkännliga, naturliga ingredienser. Även om ett helfoder ska täcka behoven (ca 70% av dagsintaget), har jag upplevt att det kan vara positivt att försiktigt introducera lite variation (ca 30%), som smakprov av blötmat eller rent, benfritt kött, för att vänja magen och bredda smakpaletten – men basen ska alltid vara det kompletta valpfodret. Övergången till vuxenfoder sker vid olika tidpunkter beroende på rasens storlek; små raser är klara runt 10-12 månader, medan stora raser kan behöva valpfoder upp till 1,5-2 års ålder.
Dräktiga och digivande tikars ökade behov
Dräktiga och digivande tikar är ett annat kapitel. Deras energibehov kan öka upp till tre gånger det normala under digivningen. Här gäller det att öka mängden och ofta byta till ett mer energirikt foder, som ett högkvalitativt valp- eller ‘performance’-foder, för att säkerställa att tiken håller hullet och kan producera tillräckligt med mjölk. Extra tillskott är sällan nödvändiga och kan till och med vara skadliga om man använder ett komplett och balanserat foder av hög kvalitet. Om tiken blir kräsen mot slutet av dräktigheten kan man prova att ge mindre portioner oftare eller blanda i lite smakligt våtfoder för att stimulera aptiten.
Seniorhundens näring
Seniorhundarna, slutligen (ofta från ca 7 års ålder, men varierar med ras), behöver ofta ett foder med färre kalorier för att undvika övervikt när ämnesomsättningen sjunker och aktivitetsnivån minskar. Fodret kan också vara berikat med ämnen som stödjer ledhälsan, som glukosamin och kondroitin. Det är viktigt att komma ihåg att äldre hundar inte nödvändigtvis behöver mindre protein. Tvärtom kan ett adekvat proteinintag hjälpa till att bibehålla muskelmassan och motverka åldersrelaterad muskelförlust (sarkopeni). Ett seniorfoder bör därför fortfarande innehålla protein av hög kvalitet.
Praktisk foderhantering i kenneln
Att hantera utfodringen av många hundar kräver rutin, noggrann observation och individuell anpassning. Här är några praktiska tips för kennelvardagen, inklusive alternativa utfodringsmetoder och vikten av uppföljning.
Individuell anpassning med hullbedömning
Även om man strävar efter att hitta foder som passar rasgrupper eller livsstadier, måste man alltid se till individen. Ett ovärderligt verktyg är regelbunden hullbedömning (Body Condition Scoring, BCS). Lär dig känna på hundarna. Idealhull innebär att revbenen ska vara lätta att känna utan att vara vassa, med ett tunt fettlager över. Du ska kunna se en tydlig midja ovanifrån och en uppdragen buklinje från sidan. Känns revbenen knappt under ett tjockt lager fett? Då behöver portionen minskas lite. Är revbenen väldigt synliga och vassa? Då behöver hunden troligen mer mat eller ett energirikare foder. Fodertabellerna på säckarna är bara en utgångspunkt; justera alltid mängden efter varje hunds hull, ålder och faktiska aktivitetsnivå. Detta är ett mycket bättre mått på hundens näringsstatus än bara vågen.
Foderbyten, berikning och rutiner
Konsekvens i dieten är generellt bra för hundars magar, så undvik tvära foderbyten. Om du behöver byta, gör det gradvis över minst 7-10 dagar genom att successivt öka andelen av det nya fodret och minska det gamla. En annan aspekt som nämns i riktlinjer för hundhållning är att använda mat som berikning. Det kan vara ett utmärkt sätt att ge mental stimulans genom att till exempel använda aktiveringsleksaker fyllda med foder eller genom att sprida ut torrfodret i rastgården så hunden får söka. Se dock till att det sker kontrollerat, särskilt om hundar delar utrymme, för att undvika konkurrens och stress.
Alternativa dieter som färskfoder och BARF
Utöver torrfoder och våtfoder finns alternativ som färskfoder (ofta fryst) och BARF (Biologically Appropriate Raw Food). Färskfoder kan vara mycket smakligt och uppskattas ofta av kräsna hundar. BARF innebär en diet baserad på rått kött, ben, organ och en liten mängd grönsaker. Båda dessa alternativ kräver dock noggrann planering för att säkerställa att de är näringsmässigt kompletta och balanserade. Det finns också risker att ta hänsyn till. Rått kött, särskilt kyckling, kan innehålla bakterier som salmonella och campylobacter, vilka kan göra både hundar och människor sjuka. Även om hunden inte alltid visar symptom kan den sprida smitta. Ben, särskilt tillagade, kan splittras och orsaka skador eller förstoppning; många veterinärer avråder från att ge ben. Om du överväger en råfoderdiet, är det starkt rekommenderat att rådgöra med en veterinär eller nutritionist för att säkerställa att den är säker och balanserad för dina hundar.
Dokumentation och när du bör rådfråga veterinär
Det är klokt att föra noggranna anteckningar om vilket foder varje hund äter, hur mycket, och hur den svarar på det (hull, päls, avföring, energi). Detta underlättar uppföljning och eventuell felsökning, och är även viktigt enligt vissa regelverk för kennelverksamhet. Tveka aldrig att rådgöra med en veterinär om du är osäker, särskilt om en hund har specifika hälsoproblem, ihållande magproblem, klåda, eller om du funderar på att byta till en alternativ diet. Veterinären kan ge individanpassade råd baserat på ras, ålder, hälsa och aktivitetsnivå.
Foderval är en kontinuerlig process
Att välja foder handlar i slutändan om att hitta en balans. En balans mellan vetenskapliga rön och praktisk erfarenhet, mellan generella rasbehov och varje hunds unika förutsättningar. Det finns inget magiskt foder som löser allt. Det jag lärt mig under mina år är att det krävs ständig uppmärksamhet och vilja att anpassa sig. En hund som tidigare mått bra på ett visst foder kan plötsligt behöva något annat på grund av ålder, ändrad aktivitetsnivå eller någon annan faktor. Att förstå näringslärans grunder ger en stabil plattform, men det är observationen av hundarna – deras energi, päls, hull och avföring – som ger de verkliga svaren. Att välja rätt foder är inte en engångshändelse, utan en pågående process och en viktig del av det ansvar vi har som uppfödare. Det handlar om att ge våra hundar de allra bästa förutsättningarna för ett hälsosamt och livskraftigt liv, från valplådan till ålderns höst. Det är en investering i deras välmående och i kvaliteten på de hundar vi för vidare till nya hem.
